21/12-09 Sunt förhållande

Om sambo-livet och att hjälpa

På psykiatrin-bloggen , publicerades ett mail från en anhörig som gärna ville veta hur det var att ha en sambo när man mår dåligt.

Tänkte jag kan skriva lite om det här...
Jag och min sambo träffades första gången långt innan vi blev tillsammans. Han var skötare på ett av ställena jag låg inne på. Men det var absolut inget mellan oss då. Antingen hade jag pojkvän eller så var jag gift.
Iallafall, så skulle jag åka hem från behandlingshemmet över helgen.
Jag träffade hans kompis på tåget (som oxå jobbade inom psyk).
Vi började babbla lite och så kom vi på att jag och min älskling bara bodde 100 meter från varandra.

Jag blev bjuden på fest dit senare på kvällen.
Ja, och så gick det som det gick. Vi blev tillsammans och jag åkte tillbaka till behandlingshemmet efter helgen.

Mina tidigare förhållanden har varit allt utom hälsosamma... och jag pratade med min terapeut om detta en del. Med tanke på att jag i min borderlinepersonlighet ofta kastade mig djupt och härligt i förhållanden, så pratade vi även om hur jag skulle "hantera" detta.
Det var ju lite speciellt eftersom han varit min vårdare på psyk (han jobbade inte kvar där varken då eller nu), och det kändes väldigt viktigt att vi inte fick rollerna som vårdare och patient i vårt förhållande.
Det är lätt hänt, när det är så man träffat en människa innan...

Jag har alltid varit väldigt medveten om detta. Att han inte ska vara min vårdare/behandlare. Jag hade min behandling på behandlingshemmet, och där fick den stanna.
När jag var hemma var det förälskelse och kärlek som gällde.

Min sambo har aldrig behövt åka med mig till sjukan för att jag varit destruktiv. Jag har skött såna saker själv så länge, så jag var van vid det.
Däremot har jag naturligtvis gråtit ut mot hans axel, pratat massor och allt sånt. Men på ett kärleksförhållande-sätt.

Min terapi har jag haft med min terapeut. Det var med henne som jag analyserade, funderade öppet osv med.
Klart min sambo vet allt jag pratat om på terapin, men när jag berättat saker har det inte varit det minsta terapi-liknande!
Jag tror att det är ganska viktigt att dra den skillnaden. Jag vill inte att min sambo ska ta hand om mig på det sättet som gjordes när jag låg inne.

Min terapeut var i början skeptisk med att jag var tillsammans med min fd vårdare.
Det första halvåret gjorde vi nästan inget annat än att prata om hur hälsosamma förhållanden var, och hur terapeutiska förhållanden var.
Jag tror att eftersom vi pratade om det var och varannan dag, så gjorde det mig så medveten om att jag skulle vara rädd om mitt förhållande. Mitt kärleks-förhållande.
Jag ville verkligen inte vara ynklig och lessen och nån man behövde ta hand om (på mentalskötar-sätt) och ibland övervaka.
Så jag kämpade för motsatsen.

Eftersom jag i så många år vant mig vid att andra tog ansvar över mig, och inte jag själv, så var det en ganska stor omställning.
Men sen började det bli naturligt. Min terapeut såg att det faktiskt fungerade, och idag är hon väldigt glad att vi är tillsammans.
Vissa saker kom ovanligt lätt in i mitt och min sambos förhållande. Eftersom han sett mig och jobbat med mig när jag mått riktigt dåligt, så kan han lätt se tecknena när jag idag inte mår bra.
Nästan innan jag själv vet varför det kliar i själen, ger han mig nån kommentar på det.

Alla förhållanden är balansgångar. Vissa blåser det lite svårare i, men är man medveten och öppen med det, så vet jag mycket väl att det kan funka.