JAG LÄSER ALLA KOMMENTARER INNAN JAG PUBLICERAR DOM!
Vill ni ej ha de publicerade, så skriv det i kommentaren!


onsdag 14 april 2010

Kropp, själ och fördomar

Senaste tiden har det funnits en massa artiklar och inslag i olika slags media, ang. fördomar om psykiskt sjuka.
Det har publicerats rapporter om huruvida människor skulle känna sig trygga i deras närvaro, om de skulle vilja jobba med nån som är psykiskt sjuk osv.

Det som kommit fram är skrämmande.
Större delen av svenska folket vill inte ha med psyksjuka att göra.
Alltför många kan inte tänka sig att ha en kollega som är psykiskt sjuk. De känner sig osäkra, rädda eller obehagliga till mods i deras närvaro.
I alla fall tror dom det…

Samtidigt visar statistik att 1-2 av 10 människor behöver vård pga psykisk ohälsa, och mellan 20 och 40% uppger att de mår psykiskt dåligt på nåt sätt. (Socialstyrelsen)
Om man kollar på dessa siffror så går det inte ihop. Det är omöjligt att alla arbetande människor som inte kan tänka sig jobba med psykiskt instabila kollegor, faktiskt inte jobbar med just dessa människor.
Om nu så många mår psykiskt dåligt, så måste det ju vara så att majoriteten antingen skäms över det eller håller det hemligt för sina kollegor av andra anledningar.
Varför?
Ja, det är väl inte så konstigt att man inte vill berätta för folk att man mår psykiskt dåligt, när fördomarna är som de är.
När det finns fakta på att många inte vill ha med oss att göra.

Psykiskt sjuka… många associerar det med svåra störningar, där man är riktigt ”knäpp”. Att man ser eller hör saker, och att man inte kan skilja ur verkligheten i olika situationer.
Men det är mer än detta som ingår i psykisk ohälsa!
Depressioner, ätstörningar, tvångstankar och långvariga ångesttillstånd är några av de saker som ingår.
Om man då istället skulle fråga vår befolkning om de skulle kunna jobba med nån som är deprimerad eller har en ätstörning… då är jag säker på att det statistiska resultatet skulle bli annorlunda.

Det känns som att allmänbildningen om psykiska sjukdomar/ohälsa, lärs ut via media. Där talas om personer som begått mord, misshandel och våldtäkt. I samma mening skrivs orden Schizofreni, Psykopat och Borderline.
Vad får man då för uppfattning egentligen?

Så sent som idag läste jag på aftonbladet.se om en kvinnlig misstänkt seriemördare. Med fet text kan man även läsa:
Psykiater: "Allt tyder på att hon är schizofren. En tickande bomb.”
Visst finns det människor som är svårt sjuka och begår hemska brott.
Men det finns en himla massa som inte gör det också!

Att ha tex Borderline, innebär inte att man dödar Anna Lind.
Det innebär inte att man bor på en psykiatrisk avdelning, eller att man är farlig för sig själv eller samhället.
Likaså är det med Psykopater och människor med Schizofreni. De som syns i media är en minimal bråkdel av alla som finns! Många klarar av att hantera sin sjukdom och lever ett bra liv. Utan att gå in på brottets bana. Men dessa människor läser vi inte om i tidningarna, och därför existerar dessa tydligen inte…

Det har blivit fult att vara psykiskt sjuk. Är det en människa man inte begriper sig på, används ordet Psyksjuk som skällsord.

Psyksjuk, psykiskt störd, knäppgök, kocko, störd, en skruv lös…

Men det är inte heller ovanligt att människor som ska ha kunskap om detta, ger samma stämpel. Det finns vårdpersonal som inte är sena med att ge liknande stämpel hos patienter, trots att det enda ”symtom” egentligen är oförståelse för en annans människas synvinklar eller idéer.
Och det ges då som en nedvärderande kommentar.
Vårdpersonal som jobbar med psykiskt sjuka… ja, även där hör det till vanligheterna att förringa individens intellekt och ha inställningen ”Men lilla rara vännen. Du begriper inte vad jag menar eftersom du är psykiskt sjuk!”

Så, vart är vi på väg? Samhället har mer och mer accepterat handikappade och psykiskt handikappade nu. Människor med Asberger, Down Syndrom, förlamningar, CP-skador mm, har haft en svår stämpel under lång tid. Nu när folket lärt sig mer om detta, har det blivit mer okej, accepterat.
Men det var faktiskt inte så himla länge sen som samhället var rädda för dessa människor. Stämplade dom med skällsord osv.
Istället läggs nu fokus på de som har en psykisk sjukdom/störning. Negativ fokus, och det gör att vi smusslar med våra psykiska krämpor… för vi vill inte folk ska stämpla oss, bli rädda för oss osv.

Jag är själv en av dom som inte gärna skriver på facebook att jag bott på behandlingshem. Att jag spenderat åtskilliga nätter på låst psykavdelning, eller att jag ens äter antidepp-medicin.
Folk har för lite förståelse, och ja, jag erkänner: Jag vågar inte stå upp alla gånger för att visa att jag inte är farlig. Jag har redan blivit nertryckt i mitt självförtroende. Både i min uppväxt och av sjukvården (psykiska och fysiska).
Jag får fortfarande den stämpeln om jag går med bara armar på sommaren. Och då har jag kommit långt i mitt mående och hanterandet av det destruktiva.
Ibland önskar jag bara att människor runtomkring en kunde förstå hur otroligt mycket man har kämpat. Hur svårt det varit och hur lång tid det krävt.

Förmodligen kommer jag ses som ”galen” även när jag är 50 bast, bara för att mina ärr inte går bort.

tisdag 16 mars 2010

16/3-10 Vilket val?

Att se på när någon far illa...

När man vet att någon far illa, brukar det i regel kännas inom en att man bara måste göra något åt saken.
Men det är sällan så lätt...

Jag vet att när jag var anorektisk, så hade jag en "triggar-kompis" som låg på sjukhus. Han var verkligen i riktigt dåligt skick, och jag tror faktiskt att han idag är död.
Bla kunde jag få ett sms där det stod att nu hade han stulit en flaska Theralen och svept den, i förhoppning om att dö.
Detta var innan jag ens startat min behandling, och långt innan jag började med intoxer.
Jag hade inte nån direkt koll på hur mkt som var farligt, men med tanke på att hans lever, njurar, hjärta och hjärna var skadade redan, så var det säkert rätt allvarligt ändå.
Jag skrev tillbaka till honom och sa att om inte han sa det till personalen på en gång, skulle jag ringa avdelningen och berätta.
Han berättade...

Iallafall, det hände liknande saker flera ggr för mig.
Vänner berättade destruktiva saker de gjort, vilket resulterade i att det blev "min uppgift" att "skvallra".
Det var allt ifrån hotet att ta livet av sig, intoxikera eller skära sig.
Jag var inte heller något helgon i detta. Tro inte det. Jag var även själv en som skar, intoxade och hotade med självmord.

Senare, på behandlingshemmet, blev detta en stor del av min terapi.
Vi pratade många många gånger om hur man som person sätter en annan i en svår sits.
En sits som kan handla om liv och död.
För det kan ju faktiskt leda till det.
Det kan ju hända att människan dör!
Hur känns det då för den överlevande vännen som sitter kvar där sen?

Efter många år av destruktivitet som jag lastade av på vänner och familj, insåg jag att det behövdes en ändring.
Jag klarade inte av att bryta helt med det destruktiva, men jag valde vem jag sa det till... eller hur jag sa det rättare sagt.
Jag tog mer och mer hjälp av proffesionella människor. Det kanske kan tyckas som att jag istället belastade dom, men det tillhör (svårt nog) deras jobb, och de har utbildning och handledning och krishantering osv.
Samtidigt ville jag ju såklart inte ljuga för mina vänner!

Det gjorde att jag berättade för flera samtidigt.
Jag kunde tex erkänna nåt för en vän, men samtidigt så sa jag att jag skulle ta itu med det och ringa/prata med personalen oxå.
Alternativt att jag pratade med personal och sedan berättade för vännen.

Att göra detta på ett sätt som inte är skuldbeliggande eller genom att "sprida sin ångest" genom att lägga ut sig är en svår konst!

Att våga ta ansvaret för något svårt.
Jag smet så väldans länge genom att lasta över saker på andra.
Nu lärde jag mig att göra det på betydligt nyttigare sätt: Genom att ta mitt egna ansvar.

Men var går gränsen då?
När är det befogat att berätta för sin vän om svåra saker?
Och när är det befogat för en utomstående att "lägga sig i"?

Om jag såg att någon misshandlade sitt barn fysiskt, med fysiska bevis, då tvekar jag inte anmäla det. Så är det bara.
Om det är en jag känner som gör detta?
Då kan jag ärligt säga att jag ställer dom mot väggen och frågar vafan som pågår! Sen ger jag nog valet att dom antingen får söka hjälp, eller så gör jag en anmälan.
Men det är svårt att säga vad jag verkligen skulle göra. Jag har aldrig varit i denna situationen.
Detta är därför vad jag tror att jag skulle göra.

Om jag fick veta att en vän skulle ta sitt liv, skulle jag prata med vännen och försöka få denna att söka hjälp. Jag skulle utan att tveka följa med om det så behövdes.
Men jag skulle oxå säga till h*n att jag inte vill ha detta ansvaret, att h*n måste söka hjälp. Att jag vägrar vara i denna situationen. Jag skulle faktiskt förklara vilken sits jag hamnar i...

Nu har jag kanske lite speciella vänner.
Dom har samma argument som jag, dom har varit i samma situationer och dom har lärt sig hur dom faktiskt ska göra...
Detta eftersom min vänskapskrets är så inblandad i psykiatri och behandlingar. (Det är ju faktiskt där jag befunnit mig de senaste 12 åren)

Jag har ju inga barn.
Jag vet vad jag praktiskt borde göra om jag skulle haft barn som kanske hamnar i en livshotande sits. Men jag kan inte på något sätt säga att det är rätt och det är fel. Just för att jag inte har den erfarenheten.
Jag väljer därför att hålla mig till vad som gäller för mig med vänner, grannar och vuxen familj...

Det finns en blogg jag läser, med en tjej som bor i ett hem med riktigt svåra förhållanden.
Nej, jag kommer inte skriva vilken, och nej jag kommer inte anmäla familjen.
Varför?
Jag har skrivit till tjejen i fråga, kommenterat att det är så himla fel, att hon måste prata med nån, att hon borde själv gå till soc osv.
Men ingenting är enkelt!

Jag vet inte hela historien. Jag känner henne inte på det sättet.
Men jag har framfört hur fel jag tycker det är, hur varmt jag känner för henne, osv.
Jag har gett henne själv ansvaret att få hjälp, vilket jag har förstått att hon gjort. Det är på G.
Men jag vill inte göra en anmälan eftersom jag inte skulle finnas där IRL, inte skulle kunna förutspå konsekvenserna osv.

Jag vet oxå att hon har vänner som står henne närmre, som kan stötta henne osv, när saker och ting kommer att hända.
Mitt "ansvar" blir i detta... att jag vill finnas som hennes bloggvän.
En hon kan skriva av sig till/för/åt.
Det är inte mitt ansvar att vända uppochner på hennes liv.

Hos denna tjejen har det gått långt, och jag sitter med oro i kroppen för hennes välbefinnande. Men jag tänker på henne, och jag tänker på mig, och jag tänker på situationen... och jag tänker på att hon försöker faktiskt få hjälp.
En soc-anmälan från mig skulle inte hjälpa henne.
En anmälan från henne själv, som är i det svåra, skulle vara betydligt bättre.
Men jag är inte mer än hennes blogg-vän. Jag väljer att stödja henne och hennes beslut genom att vara det.

Åh, det är så svårt att förklara. Allt och alla val är komplicerade.

Jag vill även säga att denna tjejen verkligen inte skriver av sig eller berättar saker på ett utblottande eller "lägga-ut-sig"-sätt. Hon överför inte ångest på andra osv.
Hon kan den gränsen (vare sig hon vet det eller ej).

Ja, iallafall.
Som ni kanske förstår... av vad ni nu läst, vad rubriken handlar om och allt, så är det faktiskt sällan som saker är så enkla som man kanske tror.
Det är inte "äh, det är väl bara att göra si och så".

Det är alltid så mycket mycket mer....

14/3-10 Biverkningars biverkan?

Testing testing..

Ikväll är det dags för mig att testa Seroquel. Med förhoppning om att sova bättre.
Har såklart snackat en hel del med läkaren om biverkningarna, som bla är viktuppgång, och därför har jag bara en dos på 50mg (vanlig dos 200-300mg/dygn) till kvällen. Går jag upp i vikt ska jag sluta.

Eftersom det handlar om fysiska svårigheter om jag går upp i vikt, accepteras det betydlgt mer än om man psykiskt inte mår bra av att gå upp i vikt.
Läkare har ofta argumentet: Men vad spelar störst roll, att du får ett vettigt mående eller att du kanske går upp några kilo.
Argumentet att man ju ändå inte mår bra psykiskt om man går upp i vikt håller sällan.

Som alltid tycker jag i detta att man alltid ska se till individen.
Är det så allvarligt, har det verkligen inte fungerat med alternativa lösningar eller läkemedel att man måste ta till ett med en sannolik biverkning av viktuppgång?

Många som läser detta tror kanske att det väl är ett lätt val, men jag kan säga att det är det inte.
Vissa kanske bara går upp ett par kilo, men andra kan mkt väl gå upp 30 kilo +.

Jag skrev ett skolarbete om bla detta när jag läste psykiatri på komvux.
"Neuroleptikans dolda biverkningar" hette det.
Viktuppgång i sig är ingen dold biverkning, men man tänker ofta inte steget längre, nämligen biverkningen av viktuppgången!

Smärtor i rygg, fötter, knän, leder...
Spänningar, snarkningar, svårigheter att sova, huvudvärk...
Andfåddhet, ansträngningsastma...
Diabetes, blodtrycksförändringar...
Dålig kondition...
...ja och så allt det psykiska som allt detta innebär....

Detta får en att tänka till lite.
Har man verkligen eliminerat alla andra utvägar?

Jag har vänner som genomlidit detta. Som jag pratat mkt med om och som kämpat/kämpar sin väg tillbaka till bättre fysiskt skick.
Men jag har oxå bland dessa vänner förstått att just dessa mediciner eller andra liknande, verkligen varit i behov av dess hjälp.

Jag åt en gång i tiden en antidepressiv medicin som hade viktuppgång som biverkning.
På mindre än 6 månader hade jag gått upp 25 kilo+.
Detta var dessutom när jag precis klarat mig ur ätstörningens grepp. Jag hade alltså kämpat mig upp till normalvikt, och på detta ploppar det fram 25 kilo till strax efter pga av medicinen.
Det var tufft, men jag var tvungen att överleva.
Det var situationen då.

Nu, en massa år senare, ska jag asså börja med en medicin med liknande biverkningar.
Jag tycker att jag nästan skatta mig lycklig att jag har en annan diagnos som hjälper mig i att vara mer uppmärksam på biverkningarna man kan få.
Missförstå mig inte, jag är inte glad att ha en obotlig svår smärtsjukdom... men det är faktiskt lättare att få läkarna att förstå att jag verkligen inte ska gå upp i vikt.

Min smärta varierar rätt stort beroende på vad jag väger.
Ett ynka kilos skillnad kan mkt väl vara skillnaden på en smärtnivå som jag kan hantera eller inte.
De som inte är insatta i smärtsjukdomar kan ha svårt att begripa detta, men lyckligtvis är läkare rätt bra insatta i det.

Jag är bra insatt i kroppens funktioner, liksom psykets.
Mitt intresse för läkekonsten samt farmakologi, har gjort mig säkrare på just mina förutsättningar samt risker.

Summan av kardemumman...Jag ska alltså sluta äta denna medicinen (som jag har låg dos av) om jag märker att jag bara går upp lite lite grann.
Och det var bra mkt enklare att få läkaren att inse problematiken med en viktuppgång för mig, eftersom jag har fysiska problem att "luta" mig på, än de gångerna jag fått mediciner men inte haft den fysiska diagnosen och därmed ett mindre "stöd".
Det är så mkt svårare att övertala en läkare om att man inte klarar av att gå upp i vikt pga psykiska skäl än av fysiska... jag har gått igenom båda, många många gånger.
Nu hoppas jag att jag får sussa gott inatt.

fredag 12 mars 2010

21/12-09 Fråga: Hur orkar man?

Fråga samt mitt svar från Psykiatrin.blogg

Tips på hur man håller ut som anhörig.

När jag bodde hos mina föräldrar, vet jag att både mamma och pappa skrev dagbok.
Även om de pratade mycket med varandra oxå, så var det ett sätt att få ner tankar och känslor på papper.
Det gav dem en bättre synvinkel på mycket.
  • Var engagerad i informations och anhörig-föreningar. Det kan hjälpa mer än man tror!
  • Prata prata prata... det blir inte bättre för att du håller det inom dig själv. Tillslut blir det för mycket, och det kanske är du som kollapsar...
  • Kanske kan du t o m få prata med någon inom psykiatrin själv? Det behöver inte vara en psykolog, det kan mycket väl räcka med en stöd-kontakt.
  • En annan sak som är väldigt viktig, är att även du får egen-tid. Tid när du kan slappna av själv. När du kan göra vanliga saker. Gå och fika med en vän, läs en bok, se till att sova ut. Se till att göra saker som ger dig energi att orka vara anhörig!

21/12-09 Fråga: Anhöriga en del av vården?

Fråga samt mitt svar från Psykiatrin.blogg

Tips på hur anhöriga kan bli en del av patientens vård.

Försök att skapa ett naturligt sätt att prata om mående. Se det inte som en skam eller skuld! Hur skulle du prata om det gällde ett brutet ben?
Vården kommer vara en del av personens vardag, och därför tror jag inte man ska se det som nåt "udda" eller "farligt".
Det gör ingen nytta att gå med känslan "hjälp, hon är ett psykfall nu ju... eftersom hon har kontakt med psyk".

Många många många människor har kontakt med psykiatrin!
Det är inget ovanligt eller konstigt med det.
Samtidigt gäller det en människas innersta känslor och tankar. Respektera det.
Var inte för påträngande om du märker att du får motstånd.
Prata inte om det med en massa människor. Det räcker med att de närmaste vet.

Jag tror att om man skapar ett naturligt förhållande där man får ta del av hans/hennes tankar och känslor, så är det lättare att finnas i vården oxå.
Det blir inte lika krystat att tex hälsa på om man ligger inne, eller kanske vara delaktig i läkarbesök.

Ofta kan man få be att vara med en liten stund på läkarbesöket om han/hon tillåter det. Har man en bra relation blir det heller inte så svårt om man tex ska diskutera aktiviteter.
Man kan finnas med och ge förslag, kanske t o m hjälpa till med att skaffa kontakter osv.
Dock är det viktigt att personen gör det mesta själv, så inte han/hon känner sig utanför i saker som bestäms!

21/12-09 Fråga: Tvångsvård?

Fråga samt mitt svar från Psykiatrin.blogg

Finns det några tecken man kan gå efter, när det gäller om man ska lämna den anhöriga ifred eller tvångsomhänderta?

Hur verkar personen?
Är han/hon medveten om omvärlden eller helt inne i sin ångest eller kanske psykos?
Om det inte går att få sammanhängande kontakt med personen, så kan det vara bra att ringa psyk och kolla.

Är han/hon farlig? För sig själv eller andra?
Om Ja, hur pass farlig? Är det risk för självmord? Risk för plötsliga utbrott då andra skadas?

Är det fara för livet pga fysiska symtom? Finns det en så allvarlig ätstörning tex att man inte kan lita på att han/hon inte rasar ihop?
Jag tycker ändå att det viktigaste är att försöka förklara/få fram att det är bäst man åker till sjukhuset.

Det är alltid bäst att försöka göra det frivilligt. Det blir mindre dramatiskt/traumatiskt för personen då.

21/12-09 Fråga: Hur ska man göra?

Fråga samt mitt svar från psykiatrin.blogg

Hur gör man om man har en anhörig som Inte har kontakt med psykiatrin men behöver det, fast inte vill själv?

Jag tror att det ofta kan bero på rädsla. Och rädslan är ofta ihopknuten med okunskap.

Första kontakten är alltid skrämmande.
Ta reda på hur kontakten med psyk kan gå till, försök förklara det och diskutera om det mycket. Bli inte förvånad om det tar ett tag innan det riktigt gått in. Det kan ta många diskussioner. Om någon mår väldigt dåligt, så finns det så mycket mer som pågår i skallen.
Nya saker är skrämmande.

Om det inte är väldigt akut, så är jag övertygad om att prat om tvångsåtgärder skrämmer mer än förklarar.
Jag tror inte det är nån bra ide att ta upp det. Men det beror såklart på situationen.
Är han/hon farlig för sig själv eller andra, så kan man själv ringa jouren och fråga hur man ska göra.
Se till att ha kunskap innan du pratar om saker. Då blir det iallafall inte värre för att han/hon upptäcker att det är fel...

21/12-09 Fråga: Hur ger jag stöd?

Fråga samt mitt svar från Psykiatrin.blogg

På vilket sätt kan man ge sin anhörig stöd? Allt ifrån verbalt, socialt, fysiskt, psykiskt, emotionellt?

Våga prata om det. Stäng inte in några ord eller frågor, för det kan vara svårt att se mellan raderna när man mår dåligt.
Se till att skapa det förtroendet som krävs för att han/hon ska våga gå till dig om vad som helst. Det är inte bra om han/hon bär på saker, känslor, tankar osv utan att kunna prata om det.

Förstår du inte, så fråga. Det skapar större förståelse och det blir lättare att anförtro sig då.
Även om det är skratt, tårar eller ilska, så visa att du finns där no matter what.
Kom ihåg att det inte enbart är personen du känner som agerar, det är även sjukdomen.
Det går inte att skylla allt på sjukdomen, men tänk på att det är båda -inte bara antingen eller (sjukdomen eller människan)- som agerar och finns.

Var inte rädd för fysisk kontakt, men bli inte heller för upprörd om han/hon inte vill ha det. Ibland måste man få vara själv.

Det är såklart viktigt att du vet saker om sjukdomen. Om hur måendet beter sig, hur eventuella mediciner verkar samt dess biverkningar. Vet du inte, så fråga fråga fråga... Antingen direkt eller på nätet, i böcker eller läkare/vårdkontakter.
Det finns tystnadsplikt, men generella frågor går alltid bra att ställa.

21/12-09 Fråga: Om man inte vill ha hjälp?

Fråga samt mitt svar från Psykiatrin.blogg

När man märker att ens anhörig mår dåligt men inte vill ta den hjälp som finns av psykiatrin, men behöver den, vad gör man?

I mitt fall ska det verkligen ha gått väldigt långt då.
Både jag och min sambo vill helst undvika inläggningar. Men jag vet att om han skulle känna att vi inte kan klara detta, då sätter han näven i bordet och ser till att jag åtminstånde ringer. Antingen till jouren eller nån annan tal-kontakt.
Efter alla turer inom psyk, är jag ändå rätt säker på när gränsen går, och då vet jag oxå att jag måste vare sig jag vill eller inte.

Jag tror det handlar om att partnern ska kunna hjälpa till att se det ur en annan vinkel, kunna argumentera med faktiska händelser osv.

21/12-09 Sunt förhållande

Om sambo-livet och att hjälpa

psykiatrin-bloggen , publicerades ett mail från en anhörig som gärna ville veta hur det var att ha en sambo när man mår dåligt.

Tänkte jag kan skriva lite om det här...
Jag och min sambo träffades första gången långt innan vi blev tillsammans. Han var skötare på ett av ställena jag låg inne på. Men det var absolut inget mellan oss då. Antingen hade jag pojkvän eller så var jag gift.
Iallafall, så skulle jag åka hem från behandlingshemmet över helgen.
Jag träffade hans kompis på tåget (som oxå jobbade inom psyk).
Vi började babbla lite och så kom vi på att jag och min älskling bara bodde 100 meter från varandra.

Jag blev bjuden på fest dit senare på kvällen.
Ja, och så gick det som det gick. Vi blev tillsammans och jag åkte tillbaka till behandlingshemmet efter helgen.

Mina tidigare förhållanden har varit allt utom hälsosamma... och jag pratade med min terapeut om detta en del. Med tanke på att jag i min borderlinepersonlighet ofta kastade mig djupt och härligt i förhållanden, så pratade vi även om hur jag skulle "hantera" detta.
Det var ju lite speciellt eftersom han varit min vårdare på psyk (han jobbade inte kvar där varken då eller nu), och det kändes väldigt viktigt att vi inte fick rollerna som vårdare och patient i vårt förhållande.
Det är lätt hänt, när det är så man träffat en människa innan...

Jag har alltid varit väldigt medveten om detta. Att han inte ska vara min vårdare/behandlare. Jag hade min behandling på behandlingshemmet, och där fick den stanna.
När jag var hemma var det förälskelse och kärlek som gällde.

Min sambo har aldrig behövt åka med mig till sjukan för att jag varit destruktiv. Jag har skött såna saker själv så länge, så jag var van vid det.
Däremot har jag naturligtvis gråtit ut mot hans axel, pratat massor och allt sånt. Men på ett kärleksförhållande-sätt.

Min terapi har jag haft med min terapeut. Det var med henne som jag analyserade, funderade öppet osv med.
Klart min sambo vet allt jag pratat om på terapin, men när jag berättat saker har det inte varit det minsta terapi-liknande!
Jag tror att det är ganska viktigt att dra den skillnaden. Jag vill inte att min sambo ska ta hand om mig på det sättet som gjordes när jag låg inne.

Min terapeut var i början skeptisk med att jag var tillsammans med min fd vårdare.
Det första halvåret gjorde vi nästan inget annat än att prata om hur hälsosamma förhållanden var, och hur terapeutiska förhållanden var.
Jag tror att eftersom vi pratade om det var och varannan dag, så gjorde det mig så medveten om att jag skulle vara rädd om mitt förhållande. Mitt kärleks-förhållande.
Jag ville verkligen inte vara ynklig och lessen och nån man behövde ta hand om (på mentalskötar-sätt) och ibland övervaka.
Så jag kämpade för motsatsen.

Eftersom jag i så många år vant mig vid att andra tog ansvar över mig, och inte jag själv, så var det en ganska stor omställning.
Men sen började det bli naturligt. Min terapeut såg att det faktiskt fungerade, och idag är hon väldigt glad att vi är tillsammans.
Vissa saker kom ovanligt lätt in i mitt och min sambos förhållande. Eftersom han sett mig och jobbat med mig när jag mått riktigt dåligt, så kan han lätt se tecknena när jag idag inte mår bra.
Nästan innan jag själv vet varför det kliar i själen, ger han mig nån kommentar på det.

Alla förhållanden är balansgångar. Vissa blåser det lite svårare i, men är man medveten och öppen med det, så vet jag mycket väl att det kan funka.

17/1-10 Krav?

Säga upp vänskapen?

Jag följer bloggen Vägen från 37 kg. Hon är med i en artikel om träningsmissbruk i Cosmopolitan nu i februari-numret.
Tänkte publicera kommentaren jag skrev på denna frågan...
Först en del ur hennes inlägg:

Glömde fråga er om en sak igår som journalisten tar upp i artikeln om Vägen från 37 kg i Cosmopolitan.
Rubriken lyder: ”Misstänker du att din kompis är beroende?”
Därefter listar man två steg att ta itu med det.
Steg 1 enligt Cosmo är att konfrontera personen och tala om hur orolig man är för personens hälsa.
Steg 2 (och det är nu det börjar bli intressant!) Man ska göra klart för sin vän att man inte tänker träffa personen förrän han/hon har sökt hjälp och slutat vara aktiv i sitt missbruk.
Men min fråga till er är, ska man verkligen göra så? Är det ett bra råd? Hur skulle ni själva göra?

Jag svarade:

Hej.
Tänkte jag skulle kommentera detta jag med, eftersom det snurrat i min skalle…
Jag tror INTE heller att man ska säga upp kontakten. Som fd missbrukare vad det gäller mat, självskador och droger/läkemedel…. så tror jag jag har lite att säga till om…

Det finns inte mycket som är så genant som att ha ett missbruk.
Skulle vännerna upptäcka det, och ge mig det kravet: att inte ses förrän man tagit itu med det… ja då skulle det nog bara leda till en enda sak:
Lögner.
Klart man inte vill mista sina vänner, och jag tror att de flesta som har/haft just en ätstörning, kan förstå hur väl man verkligen ljuger…


Jag var inte fast i drogerna så mkt… men jag testade det ett tag. Men jag var riktigt svårt fast i maten och skärandet/skadandet.
Jag gjorde inte mkt annat än att ljuga. Det var inte BARA för att jag inte ville mista mina vänner.. nej, det var mest för att jag inte ville såra dom.Inte ville de skulle bli sjuka av oro etc.
Däremot tror jag stenhårt på att man verkligen behöver bli tillsagd.

Man är nog redan i "lögn-fasen" om man behöver bli tillsagd, och det kan va bra att få veta att folk VET… att de sett igenom lögnerna
Men det ska inte heller bli tjat, för då ökar lögnerna ännu mer.
Nej, förtroliga samtal som väcker ömhet och förtroende.

Men… jag kan också se att det i vissa lägen kan vara bra att säga upp kontakten.
Om man sårar människor genom sina lögner… då orkar vännerna inte tillslut.
Och när dom inte orkar tycker jag det kan vara rätt av dom att säga just det:
Att DOM INTE ORKAR ses för det påverkar dem så negativt att de mår dåligt.
Men jag tycker inte man ska göra detta förrän det gått så långt… för det blir bara fel.

Jag kan dock med erfarenhet oxå säga, att det är svårt att gå tillbaka till den vänskapen man hade, efter att man sagt upp kontakten under en tid… jag har mist vänner på det sättet, och aldrig lyckats komma tillbaka till dem på det sättet det var innan…
Kram

Mezza

6/1-10 Serie-inlägg

Serie-inlägg!

Nu har jag suttit lite och plirat på ett inlägg.
Jag har valt att dela upp det, eftersom det blivit ganska långt.

Men jag känner ändå att det är ett viktigt inlägg.

Sen vill jag påminna om min lösenordsskyddade blogg. Jag har där en sammanfattning av mina senaste 10 år. Vill ni veta mer om mig, så skriv ett meddelande med er mailadress, så skickar jag lösen till den.
Jag påpekar även att ALLA får läsa den, den är endast lösenordsskyddad för att jag ska kunna ha lite koll på vilka som läser.

6/1-10 Missbrukarpersonlighet 1

Missbrukar-personlighet del 1

Ja, jag la mig i sängen igen, och funderade. Så kom jag på en väldigt viktig sak jag kan skriva om.
När man hör ordet Missbrukar-personlighet, så tror jag de flesta tänker alkohol och droger.
Men det är bara halva sanningen.
Jag vet att jag har en missbrukar-personlighet. Och det tog väldigt lång tid innan jag lärde mig hantera den.
Mitt missbruk har bestått av:
  • Mat
  • Självskadebeteende
  • Droger/Läkemedel

Ja, det började ju med maten... jag missbrukade mat.
Jag åt inte, eller så åt jag massor och kräktes.
Min vardag fylldes med detta. Jag kunde inte låta bli, jag kunde inte sluta. Min hjärna tänkte bara på en enda sak, och det var mat.
Jag sög åt mig all information om kalorier och näringsinnehåll.

Ja... jag missbrukade det kraftigt.
Jag gick igenom både anorexins och bulimins helvete.

6/1-10 Missbrukarpersonlighet 2

Missbrukar-personlighet del 2

Forsättning...
Sen när jag började släppa på kontrollen, gick det mer o mer över till självskadebeteende.
Jag missbrukade rakblad, tändare osv.
Människor som inte har den erfarenheten, vet ofta inte att det är så likt en drog det bara kan bli. Och det finns en vetenskaplig förklaring till det.

När man gör sig illa frigörs en massa ämnen i hjärnan. Mest är det adrenalin såklart.
Denna kick får en att må bra. Kroppen ger sin egen drog.

Det kanske kan låta enkelt att bara skippa den där adrenalinkicken, men det är det inte. Eftersom man oftast skär sig när man har enorm ångest, så ger denna kicken omedelbar verkan.
Det finns inga läkemedel som verkar så extremt snabbt (förutom om man får det intravenöst). Och enligt mig, inte heller några som ger så bra effekt mot ångesten.

Det blir oerhört snabbt till en vana.
För mig, var denna drog absolut svårast att sluta med.
Och inte nog med det... det är även den drog som snabbast etsar sig fast! Det behövdes bara en eller två gånger, sen fastnade jag i detta beteende!
Många säger att heroin fastnar väldigt snabbt (jag har aldrig testat heroin) och att man kan bli beroende efter att bara ha testat en gång.
Om det är så, så kan jag definitivt säga att självskadebeteendet är minst lika beroendeframkallande.

Jag hade perioder då jag inte klarade av att vara utan de kemiska kickarna i hjärnan, och det slutade med att jag skar mig varje kväll, som en ritual, även om jag inte hade ångest.

Om jag får veta att nån precis börjat skära sig så gör jag det mesta i min makt för att varna om detta... dock är det tyvärr ofta för sent eftersom behovet av att lindra ångesten är så starkt hos den personen.
Men jag kan iallafall låta folk veta att de ska vara aktsamma, försöka stå emot osv, eftersom det är så vansinnigt svårt att låta bli.

6/1-10 Missbrukarpersonlighet 3

Missbrukar-personlighet del 3

Fortsättning...
Iallafall... jag går vidare.

I perioder försökte jag lägga av med att göra mig själv illa. Under en sådan period gick jag in och testade droger.
Jag testade amfetamin, kokain och marijuana. Amfetaminet höll mig sysselsatt många dagar. Jag var fokuserad på en o samma sak och det avbröt mina impulser att skada mig (effekten jag fick av amfetammin kan diskuteras... det är bla därför jag nu genomgår en ADHD-utredning).
Kokain och marijuana fick jag lite då o då, men det hade enligt mig nån vidare effekt.

Såsmåningom (efter nåt år?) slutade jag med amfetaminet iallafall. Men ganska så direkt efter började jag skära mig mer allvarligt igen. Det blev även en hel del intoxer med läkemedel.

6/1-10 Missbrukarpersonlighet 4

Missbrukar-personlighet del 4

Fortsättning...
Jag har i många år haft enorma tillgångar till diverse läkemedel. Det var ju såklart för att döva ångesten osv, men jag använde dom lite för flitigt.
Missbruket gick vidare till tabletter.
Tabletterna var lagliga.
Jag fick dem från psyk.

Tyckte jag att vardagen var jobbig, tog jag ett gäng.
Tyckte jag att det var tråkigt (tristess hade för vana att locka fram ångesten), så tog jag ett gäng.
Snart blev det en hel del. Jag har alltid varit väldigt tolerant mot läkemedel, och därför blev mängderna enorma.

I somras gjorde jag en avgiftning på benzodiazepiner (vanebildande ångest o sömntabletter). Det var INTE kul. Men jag klarade det, och jag har varit fri från dom sen dess.Jag har även de senaste två-tre åren succesivt minskat på mina andra mediciner och idag har jag bara antidepressiva (Cymbalta) och sömntabletter (Propavan). För tillfället har jag även Reductil som hjälp till att gå ner i vikt.

6/1-10 Missbrukarpersonlighet 5

Missbrukar-personlighet del 5 *VIKTIGT*

Fortsättning...
Nu till det viktigaste!
Efter alla år, har jag kommit till viktiga insikter.
Insikten om att jag har en missbrukar-personlighet, kom ett par år efter att min farbror dött i ung ålder av alkoholmissbruk.
Jag läste en hel del om det, och det pratas ju en hel del om att det till viss del kan vara ärftligt/ligga i släkten.

Men där stod även nåt väldigt väldigt viktigt. D
är stod att det inte alls var nödvändigt att just alkoholismen var ärftlig. Det var istället ofta missbrukar-personligheten som var ärftlig.
Och sen stod det, svart på vitt, att missbruken kunde vara alkohol, droger, tabletter, mat, makt, prestation, självdestruktivitet osv.

Jag har kommit till insikten, att jag har slutat med flera missbruk, men att jag har egentligen bara BYTT UT DEM!
Jag gick från det ena missbruket till det andra!

Nu är jag så väldigt medveten om detta, så jag typ analyserar mitt beteende väldigt mycket.
För jag har nu kommit ifrån det, och jag vill inte gå in i ytterligare ett missbruk!
Summan av kardemumman... dvs varför jag skrivit dessa inlägg, är att jag önskar att ni, anhöriga eller sjuka, är uppmärksamma på detta...
Det är betydligt vanligare än man tror att gå från tex ätstörningar, till att göra illa sig själv, ta lite för många piller, prestera lite väl överdrivet osv.
Höj ett varningens finger så fort ni anar detta... för uppmärksammar man inte detta, så kommer inte helvetet heller att ta slut.

Var även väl medvetna på att det inte bara är människor med missbrukare i släkten som får en missbrukar-personlighet!

onsdag 10 mars 2010

8/1 -10

Tankar kommer, tankar GÅR!

Ja, jag har nyss kommit hem efter att ha handlat lite... vi har en liten kiosk i närheten som vi brukar köpa cigg i. Den ägs av ett rart asiatiskt par.
Damen bak kassan är alltid väldigt pratglad och så... och nu undrade hon snällt om det fanns en liten bebis i min mage.
Jag svarade att det fanns det inte, varpå hon fortsatte babbla på om att hon nog tyckte att det va på tiden för mig o min kille... vi e så fina o söta och har ju varit tillsammans länge nu...

Jag vet inte om det beror på hennes asiatiska bakgrund, men hon blir definitivt inte lika generad som svenskar ofta blir när dom ställer samma fråga med samma svar..
Hon har iallafall påpekat detta förut oxå.

För några månader sen när min sambo var med nere i kiosken.
Då hade vi ganska nyligen kommit hem från Spanien, och det var en tid då jag faktiskt hade gått upp en del.
Nu, några kilon lättare... repeteras det hela, och jag begrundar mina känslor och tankar om detta.

Jag vet att jag för flera år sedan definitivt skulle reagera med att börja mat-strejka.

Men inte nu!

Och då kommer jag till funderingen som jag vet att många ätstörda undrar... och även anhöriga.
Blir man någonsin helt frisk från en ätstörning?
Jag tror att det finns några som faktiskt blir det. Men mertalet tror jag inte.
Jag tror att jag är så frisk jag bara kan bli från min ätstörning.
Men visst finns tankar o känslor kvar!
Och visst finns knasiga beteenden oxå kvar. Dom poppar upp vid tex såna här händelser...

Direkt:
Automatik: Jag drar in magen, plattar till jackan och stäcker på mig.
Tankar: Jag undrar om jag verkligen har gått ner i vikt... kanske ser jag fel i spegeln?
Känslor: Nu blir det inget mer godis! Ordning på maten och träning!
Jag kastas in i känslan av att vilja vara osynlig.

Sekundärt:
Jag blir GODISSUGEN!
Jag får småångest
Jag får en svag äckelkänsla av mig själv.
Jag inser att jag faktiskt inte har gått upp i vikt.

Förklaring:
Under lång tid var jag rädd för den här sortens kommentarer.
Det satte skräck i mig.
Jag fick för mig att folk tyckte jag var tjock osv.
Jag äcklades dagligen av min egen kropp.
Jag stannade kvar under täcket för att jag inte klarade av att se den (kroppen).
Hela min värld rasade samman.
Ångesten var outhärdlig.
Det skrek i mig av den psykiska smärtan.
Jag slutade lita på vad andra såg, jag var övertygad om att de ljög.
Jag såg ju själv! Hur kunde de då sitta och ljuga mig rakt upp i ansiktet???

Min reaktion till att det nu blir skärpning, kastar jag bort ur sinnet ganska snabbt. Jag vet att inget händer över en natt iallafall.
Man går inte upp 10 kg på några timmar .

Mitt sug efter godis är väl nån slags vidareutvecklad känsla på allt det här.
Nån känsla skapad av förnuftet.

Den där friska delen i skallen som inte fick finnas under mina ätstörnings-år. Den som jag senare bestämde skulle segra över allt. Den gjorde att jag tvingade mig agera motsatt.

Jag tog nåt gott bara för att jävlas med ätstörningsmonstret typ.
Och den känslan, den impulsen finns kvar.
Och den förstärks av att jag faktiskt lärt mig att man inte kan gå upp en massa på bara nån liten godisbit.

Iallafall. Det där med att många nog aldrig blir helt fria från ätstörningen...Då menar jag INTE det fysiska.
Men det mentala däremot.

Man har lärt sig så otroligt mycket OM mat, OM träning osv under den där sjuka tiden.
Man har lärt sig att slänga en blick på tallriken och vipps, så har man kalori-antalet uträknat.
Att det blivit så automatiskt, säger en del om hur stark ätstörningens kunskap om mat och allt däromkring, verkligen är!

Jag räknar inte kalorier längre. jag tvingade mig att sluta. Men det tog många år ska ni veta!

Det som finns kvar av min ätstörning, är att jag får perioder då jag hatar min kropp, då jag tycker jag är vidrig. Men egentligen handlar det ju om min självkänsla.
Jag kan få ångest ibland av vikten osv.
Jag kan få för mig att det skulle kännas bra att spy.
Att det skulle va skönt att idiot-träna.
Men det viktigaste, i alla dom här tankarna och känslorna, är att jag VÄGRAR följa dom!

Visst, låt mig få vara lite nere, lite deppig. Men jag tänker fan inte låta det bestämma över mitt liv!
Jag vägrar spy!
Jag vägrar svälta!
Jag vägrar idiot-träna!
Jag vägrar låta mig hindras av livets goda!
Jag vägrar låta ångesten få fäste på det sättet igen!

Eftersom jag vägrar allt detta, känner jag att jag faktiskt har kontrollen.

Jag har kanske nån slags ätstörning, och den får mig att känna en massa.
Men eftersom jag inte följer nåt av det den säger, så har jag övertaget.

För mig är en ätstörning inte bara att svälta eller spy eller hetsäta.
För mig är det just det som det låter som: ÄT STÖRNING.
En störning i förhållandet till mat.
Agerande eller inte... störningen kan te sig synlig, eller känslomässig.
Att ha ÅNGEST över maten eller kroppen (som är ett resultat av maten), är för MIG att vara ätstörd.
Och jag har lärt mig hantera det.

Jag lever vanligt, jag äter vanligt, och i 99% av min tid ägnar jag det inte en tanke.
Men jag känner ändå att jag har spåren av ätstörningen kvar i min hjärna. Och det kanske bara är bra? För då är jag ju medveten om att jag ALDRIG mer tänker följa de tankarna och känslorna igen!

Jag är så frisk från min anorexi/bulimi/ätstörning UNS som jag bara kan bli.
Jag ser mig inte som ätstörd längre. Jag njuter av mat, jag äter tills jag blir mätt, jag kräks definitivt inte, inte heller laxerar.
Ge mig glass, jag äter det utan en tanke, ge mig en god sallad, jag äter det utan en tanke, bjud mig på McDonalds... ja, är jag hungrig så varför inte!
Jag lärde mig lyssna på min kropp, och nu har det blivit världens naturligaste sak!

Men! Det var en otrolig kamp!

5/1 -10

Hjälpa?

Ja, jag har ju ett intresse.. och därav även min utbildning.
En del av er, främst gamla läsare, har nog sett en viss förändring i bla min blogglista...
Kategorin på bloggar jag följer har blivit mer psyk-relaterad.

Mitt intresse har länge varit psykiatri i många av dess former.
Jag pluggade till mentalskötare för inte så länge sen eftersom jag i mig känner ett behov att få hjälpa.
Nu blev det ju inte så att jag jobbade som mentalskötare precis, utan jag fick jobb på en plastikklinik (där jag nu inte jobbar kvar). Sen blev det åter 100% sjukskrivning, och nu börjar snart en annan skola på 50%.

Men jag har ju ändå kvar intresset. Eller jag vet inte riktigt vad man ska kalla det, för det är mer än ett intresse... jag känner ett behov av att hjälpa så gott jag kan.

Eftersom jag har en hel del erfarenhet inom ämnet, så har jag inte heller svårt att sätta mig in i andras situationer.

Jag kollar in på bloggar, jag skriver nån kommentar och ibland får jag kommentarer tillbaka.
Det som jag väl vill förklara, är att det jag skriver hos Er, det är SPECIELLT för er...

Är du ätstörd, och har en undran, då försöker jag svara utifrån din situation.
Har du isolerat dig av ångest, så svarar jag efter just den situationen, osv.

När jag var som sjukast (vare sig det var ätstörningar eller borderline eller depression eller vad det nu var...) va det så många som ville hjälpa men ofta blev det lite fel ändå.
Jag ville ha svar på en fråga, inte en föreläsning på hur jag skulle göra för att bli frisk...

Ex (väldigt generaliserat exempel):
-Ska jag köpa denna tröjan?
-Nja, det e väl inte det som är saken va? Du kanske ska lägga mer energi på att fundera om du vill bli frisk? För då har du svaret på din fråga... du vill bli frisk men då kommer du gå upp i vikt och du kan inte ha tröjan..

Men det var ju inte det jag ville få svar på! Jag ville just NU finnas i stunden, kunna få va vanlig och shoppa lite.
Jag ville inte ha en föreläsning..

Jag tror det är viktigt att få vara lite vanlig då o då fastän man är sjuk... och det skulle kännas hemskt om man inte fick det.
Men anhöriga eller (som tex jag som bara bloggar) andra som vill finnas till kan nog ha lite svårt för det.
Om man inte träffar personen så ofta, så kan det lätt bara bli det där förmedlandet att man ska ta hand om sig, att man måste vara motiverad för att bli frisk osv. Istället för att kanske bara ta en fika eller se en bio tillsammans.
Jag säger INTE att man inte ska låta bli att prata om sånt... nejnejnej..
Det är viktigt att "den sjuka" får veta att det finns en omsorg, en tanke hos den andra... att den personen bryr sig.Men det är oxå viktigt att man får chansen att vara vanlig.
Ha skoj, skratta, vara allvarlig om annat osv.

Man får liksom inte glömma att det även finns ett LIV.
Och framhärdar man inte det, är det ännu lättare att falla ner i att bara vara en SJUKDOM.

(Äh, jag vet inte om ni hängde med i mina tankebanor... Jag e nog lite febrig och slö, så jag är nog inte så sammanhängande alla gånger...)

2/12-09

Vansinnig Psykiatri

Jag har en lista med alla mediciner jag käkat sen år 2002. Alla receptbelaga då asså.
Även de som var receptbelagda för tillfället men inte är det längre.
Listan har jag delat upp i "psyk-mediciner" och "somatiska mediciner"
Psyk-medicin-listan är betydligt längre än den andra delen...

Mellan 2000 och 2006 hade jag över 40 olika receptbelagda läkemedel enbart från psyk! Jag gick igenom hela registret nästan på anti-depp, lugnande/ångestdämpande, sömntabletter, stämningsstabiliserande och antipsykotiska läkemedel.
Jag har aldrig varit psykotisk, men Haldol, Hibernal, Mallorol, Abilify, Cicordinol och många fler gavs ändå till mig.
Anledningen till mängden läkemedel, var att de inte verkade hitta nåt som funkade. Jag är extremt läkemedels-tolerant och det satte frustration i läkarna. Inte bara att de inte hittade nåt som funkade, de behövde ge mig överdoser för att ens kolla.
Men de kollade på fel sätt.
Läkemedel som tar flera veckor innan man ser en antydan av effekt, utvärderades som odugliga efter bara 1 vecka/10 dagars användning. Doser reglerades beroende på vilken läkare som jobbade eller hade jour... ibland från dag till dag.
Mediciner sattes in och ut...även det från dag till dag.

Det skrevs i journalen av ordinarie läkare att jourläkare inte fick ändra min medicinering, likväl gjordes detta åtskilliga gånger.
Efter ett års intensivt ordinerande av Stesolid -både i tablett och injektionsform- stod det klart att det var ett läkemedel jag inte tålde. Jag fick ingen anafylaktisk chock eller nåt... nej, jag blev aggressiv!
Jag är i vanliga fall ALDRIG aggressiv!
Men efter stesolid var det sparkar på möbler, raseri-utbrott och lampor som åkte sin kos. Dessutom riktade jag ilskan mot mig själv på ett betydligt mer okontrollerbbart och desperat sätt... Jag skar mig med vad jag än kunde hitta. Hittade jag inget, så slog jag sönder nåt. Muggar, glödlampor, speglar, hårspännen... ja vad som fanns helt enkelt.
Personalen kom med Boll-täcke, men jag var för förbannad för att ens testa det. Då blev det mer stesolid... och så fortsatte rundan igen...
Det var på Psykakuten jag fattade att jag inte tålde Stesolid. Jag kom in, lugn men lessen och ångestfylld. Jag fick några piller, och jag flippade ur. Sparkade på sängar, kunde inte sitta still, brände med cigg osv. Det var så otrolig kontrast, så jag äntligen fattade.
Efter det har jag vägrat ta Stesolid. Sobril har gått bra. Likaså Xanor.

Iallafall. När beskedet kom om att jag skulle få komma till behandlingshemmet, sa överläkaren:
-De använder inga läkemedel alls där, så jag tycker vi ska sätta ut allt. Nu. På en gång.
Jag hade ca 15 olika läkemedel. Alla utom insomningstabletterna sattes ut. Nån mild ångestdämpande som Atarax sattes in oxå.
2 dagar senare var jag på akuten och fick läggas in på psyk igen. Jourläkaren kunde inte fatta att överläkaren satt ut alla mediciner på en gång. Ingen nertrappnning alls. Detta var dessutom ett par olika långtidsverkande antidepressiva, samt ett gäng antipsykotiska långtidsverkande, och massa vidbehovsmedicin (som jag inte tog vid behov, utan efter schema)
Jourläkaren satte genast in flera av medicinerna igen och sa att visst kunde vi trappa ner lite, men det var inte länge tills flytten till behandlingshemmet skulle ske, och då fick läkarn där ta hand om resten av nertrappningen.

När jag kom till behandlingshemmet hade jag en FULL ICA-KASSE med mediciner från psyk.
Ett stort arbete påbörjades med att trappa ner och sätta ut en hel del.
Under det första året sattes ungefär hälften ut. Kvar hade jag mest benzo, sömntabletter och antidepressiva.
När jag nu ser tillbaka, fattar jag inte hur jag ens kunde öppna ögonen av alla mediciner jag fick på psyk. Samtliga mediciner var max-dos eller överdos... ordinerat.
Min terapeut på behandlingshemmet sa ofta de följande åren att om hon skulle tagit EN DAGS-DOS av det jag tog, skulle hon ligga på Intensiven med respirator...Det gick inte in i mig riktigt då... men nu förstår jag verkligen hur förgiftad jag var av alla mediciner.
Min terapeut har även nu på senaste berättat att när jag kom till behandlingshemmet, var det ingen som trodde att jag skulle komma ifrån medicinerna... och absolut inte all benzo!
Ingen trodde heller att jag skulle sluta skära mig, ingen trodde jag skulle på riktigt kunna komma tillbaka i samhället.
De jobbade med mig med målet att min destruktivitet skulle minska. Men ingen trodde jag skulle bli bra.

Idag säger min terapeut till mig att jag är ett levande bevis på att människan har en ofattbar vilja, och med den kan en omöjlig kamp vinnas.

Idag äter jag 2 psykmediciner. Antidepp + sömntabletter. Thats it!
Jag skär mig inte. Jag missbrukar inte tabletter. Jag gör inga intoxer eller självmordsförsök.

Jag strävar efter jobb och utbildning. Jag lever ett ganska normalt Svensson-liv med sambo och katt. Jag har rakhyvlar, matt-knivar, vanliga knivar, tändare, cigaretter, glas, lampor, hårnålar... ja allt... Men jag använder dem på ett normalt sätt. Inte som innan. När de endast var verktyg till att kunna skada mig.
Jag har inte heller varit inlagd på psyk på flera år (jag räknar inte avgiftningen som psyk).
Jag försöker inse -och lyckas ibland!- hur otroligt långt jag kommit.
Men det är många år som gått förlorade, och jag kan ofta tänka att det inte hade varit nödvändigt om jag fått rätt hjälp, om man inte haft mig som medicinsk försökskanin...

För mig är det inte jag som har slarvat bort mitt liv på destruktivitet. Visst har jag haft en viktig roll i det. Men om saker hade gått rätt till hade det kanske bara blivit 5 år istället för 10+ .
Jag har haft kontakt med Patientnämnden angående min tid på psyk. Om alla mediciner, felaktig vård osv.Jag hade tät kontakt med dem i nästan ett års tid, men tillslut kom det slutgiltiga beskedet:Läkarna har gjort vad de kunnat. Det går inte att gå tillbaka till journalanteckningar eftersom vården har blivit privatiserad. de kan endast ta del i vissa anteckningar trots mitt medgivande.
Läkarna som jobbade då, har blivit förflyttade eller slutat.
Ord står mot ord i det som spelar roll: Jag var så dålig att de gjorde allt de kunde... mot: Ni exprimenterade med mitt liv, min vård.

Det lär aldrig bli klarhet i detta... på mindre än 4 år var det över 25 olika läkare som hade hand om mig. Ingen tar ansvar. Alla agerade på sitt egna sätt, och det resulterade i mängder av olika och aldrig slutförda behandlingar för mig.

Jag är vansinnigt glad att jag kom ifrån det där stället. Jag insåg inte hur de behandlade mig, jag var i för dåligt skick för att se det.

Mitt liv, min rehabilitering, min vändning... kom på behandlingshemmet. Långt ifrån min psyk-klinik.