Kropp, själ och fördomar

Senaste tiden har det funnits en massa artiklar och inslag i olika slags media, ang. fördomar om psykiskt sjuka.
Det har publicerats rapporter om huruvida människor skulle känna sig trygga i deras närvaro, om de skulle vilja jobba med nån som är psykiskt sjuk osv.

Det som kommit fram är skrämmande.
Större delen av svenska folket vill inte ha med psyksjuka att göra.
Alltför många kan inte tänka sig att ha en kollega som är psykiskt sjuk. De känner sig osäkra, rädda eller obehagliga till mods i deras närvaro.
I alla fall tror dom det…

Samtidigt visar statistik att 1-2 av 10 människor behöver vård pga psykisk ohälsa, och mellan 20 och 40% uppger att de mår psykiskt dåligt på nåt sätt. (Socialstyrelsen)
Om man kollar på dessa siffror så går det inte ihop. Det är omöjligt att alla arbetande människor som inte kan tänka sig jobba med psykiskt instabila kollegor, faktiskt inte jobbar med just dessa människor.
Om nu så många mår psykiskt dåligt, så måste det ju vara så att majoriteten antingen skäms över det eller håller det hemligt för sina kollegor av andra anledningar.
Varför?
Ja, det är väl inte så konstigt att man inte vill berätta för folk att man mår psykiskt dåligt, när fördomarna är som de är.
När det finns fakta på att många inte vill ha med oss att göra.

Psykiskt sjuka… många associerar det med svåra störningar, där man är riktigt ”knäpp”. Att man ser eller hör saker, och att man inte kan skilja ur verkligheten i olika situationer.
Men det är mer än detta som ingår i psykisk ohälsa!
Depressioner, ätstörningar, tvångstankar och långvariga ångesttillstånd är några av de saker som ingår.
Om man då istället skulle fråga vår befolkning om de skulle kunna jobba med nån som är deprimerad eller har en ätstörning… då är jag säker på att det statistiska resultatet skulle bli annorlunda.

Det känns som att allmänbildningen om psykiska sjukdomar/ohälsa, lärs ut via media. Där talas om personer som begått mord, misshandel och våldtäkt. I samma mening skrivs orden Schizofreni, Psykopat och Borderline.
Vad får man då för uppfattning egentligen?

Så sent som idag läste jag på aftonbladet.se om en kvinnlig misstänkt seriemördare. Med fet text kan man även läsa:
Psykiater: "Allt tyder på att hon är schizofren. En tickande bomb.”
Visst finns det människor som är svårt sjuka och begår hemska brott.
Men det finns en himla massa som inte gör det också!

Att ha tex Borderline, innebär inte att man dödar Anna Lind.
Det innebär inte att man bor på en psykiatrisk avdelning, eller att man är farlig för sig själv eller samhället.
Likaså är det med Psykopater och människor med Schizofreni. De som syns i media är en minimal bråkdel av alla som finns! Många klarar av att hantera sin sjukdom och lever ett bra liv. Utan att gå in på brottets bana. Men dessa människor läser vi inte om i tidningarna, och därför existerar dessa tydligen inte…

Det har blivit fult att vara psykiskt sjuk. Är det en människa man inte begriper sig på, används ordet Psyksjuk som skällsord.

Psyksjuk, psykiskt störd, knäppgök, kocko, störd, en skruv lös…

Men det är inte heller ovanligt att människor som ska ha kunskap om detta, ger samma stämpel. Det finns vårdpersonal som inte är sena med att ge liknande stämpel hos patienter, trots att det enda ”symtom” egentligen är oförståelse för en annans människas synvinklar eller idéer.
Och det ges då som en nedvärderande kommentar.
Vårdpersonal som jobbar med psykiskt sjuka… ja, även där hör det till vanligheterna att förringa individens intellekt och ha inställningen ”Men lilla rara vännen. Du begriper inte vad jag menar eftersom du är psykiskt sjuk!”

Så, vart är vi på väg? Samhället har mer och mer accepterat handikappade och psykiskt handikappade nu. Människor med Asberger, Down Syndrom, förlamningar, CP-skador mm, har haft en svår stämpel under lång tid. Nu när folket lärt sig mer om detta, har det blivit mer okej, accepterat.
Men det var faktiskt inte så himla länge sen som samhället var rädda för dessa människor. Stämplade dom med skällsord osv.
Istället läggs nu fokus på de som har en psykisk sjukdom/störning. Negativ fokus, och det gör att vi smusslar med våra psykiska krämpor… för vi vill inte folk ska stämpla oss, bli rädda för oss osv.

Jag är själv en av dom som inte gärna skriver på facebook att jag bott på behandlingshem. Att jag spenderat åtskilliga nätter på låst psykavdelning, eller att jag ens äter antidepp-medicin.
Folk har för lite förståelse, och ja, jag erkänner: Jag vågar inte stå upp alla gånger för att visa att jag inte är farlig. Jag har redan blivit nertryckt i mitt självförtroende. Både i min uppväxt och av sjukvården (psykiska och fysiska).
Jag får fortfarande den stämpeln om jag går med bara armar på sommaren. Och då har jag kommit långt i mitt mående och hanterandet av det destruktiva.
Ibland önskar jag bara att människor runtomkring en kunde förstå hur otroligt mycket man har kämpat. Hur svårt det varit och hur lång tid det krävt.

Förmodligen kommer jag ses som ”galen” även när jag är 50 bast, bara för att mina ärr inte går bort.