8/1 -10

Tankar kommer, tankar GÅR!

Ja, jag har nyss kommit hem efter att ha handlat lite... vi har en liten kiosk i närheten som vi brukar köpa cigg i. Den ägs av ett rart asiatiskt par.
Damen bak kassan är alltid väldigt pratglad och så... och nu undrade hon snällt om det fanns en liten bebis i min mage.
Jag svarade att det fanns det inte, varpå hon fortsatte babbla på om att hon nog tyckte att det va på tiden för mig o min kille... vi e så fina o söta och har ju varit tillsammans länge nu...

Jag vet inte om det beror på hennes asiatiska bakgrund, men hon blir definitivt inte lika generad som svenskar ofta blir när dom ställer samma fråga med samma svar..
Hon har iallafall påpekat detta förut oxå.

För några månader sen när min sambo var med nere i kiosken.
Då hade vi ganska nyligen kommit hem från Spanien, och det var en tid då jag faktiskt hade gått upp en del.
Nu, några kilon lättare... repeteras det hela, och jag begrundar mina känslor och tankar om detta.

Jag vet att jag för flera år sedan definitivt skulle reagera med att börja mat-strejka.

Men inte nu!

Och då kommer jag till funderingen som jag vet att många ätstörda undrar... och även anhöriga.
Blir man någonsin helt frisk från en ätstörning?
Jag tror att det finns några som faktiskt blir det. Men mertalet tror jag inte.
Jag tror att jag är så frisk jag bara kan bli från min ätstörning.
Men visst finns tankar o känslor kvar!
Och visst finns knasiga beteenden oxå kvar. Dom poppar upp vid tex såna här händelser...

Direkt:
Automatik: Jag drar in magen, plattar till jackan och stäcker på mig.
Tankar: Jag undrar om jag verkligen har gått ner i vikt... kanske ser jag fel i spegeln?
Känslor: Nu blir det inget mer godis! Ordning på maten och träning!
Jag kastas in i känslan av att vilja vara osynlig.

Sekundärt:
Jag blir GODISSUGEN!
Jag får småångest
Jag får en svag äckelkänsla av mig själv.
Jag inser att jag faktiskt inte har gått upp i vikt.

Förklaring:
Under lång tid var jag rädd för den här sortens kommentarer.
Det satte skräck i mig.
Jag fick för mig att folk tyckte jag var tjock osv.
Jag äcklades dagligen av min egen kropp.
Jag stannade kvar under täcket för att jag inte klarade av att se den (kroppen).
Hela min värld rasade samman.
Ångesten var outhärdlig.
Det skrek i mig av den psykiska smärtan.
Jag slutade lita på vad andra såg, jag var övertygad om att de ljög.
Jag såg ju själv! Hur kunde de då sitta och ljuga mig rakt upp i ansiktet???

Min reaktion till att det nu blir skärpning, kastar jag bort ur sinnet ganska snabbt. Jag vet att inget händer över en natt iallafall.
Man går inte upp 10 kg på några timmar .

Mitt sug efter godis är väl nån slags vidareutvecklad känsla på allt det här.
Nån känsla skapad av förnuftet.

Den där friska delen i skallen som inte fick finnas under mina ätstörnings-år. Den som jag senare bestämde skulle segra över allt. Den gjorde att jag tvingade mig agera motsatt.

Jag tog nåt gott bara för att jävlas med ätstörningsmonstret typ.
Och den känslan, den impulsen finns kvar.
Och den förstärks av att jag faktiskt lärt mig att man inte kan gå upp en massa på bara nån liten godisbit.

Iallafall. Det där med att många nog aldrig blir helt fria från ätstörningen...Då menar jag INTE det fysiska.
Men det mentala däremot.

Man har lärt sig så otroligt mycket OM mat, OM träning osv under den där sjuka tiden.
Man har lärt sig att slänga en blick på tallriken och vipps, så har man kalori-antalet uträknat.
Att det blivit så automatiskt, säger en del om hur stark ätstörningens kunskap om mat och allt däromkring, verkligen är!

Jag räknar inte kalorier längre. jag tvingade mig att sluta. Men det tog många år ska ni veta!

Det som finns kvar av min ätstörning, är att jag får perioder då jag hatar min kropp, då jag tycker jag är vidrig. Men egentligen handlar det ju om min självkänsla.
Jag kan få ångest ibland av vikten osv.
Jag kan få för mig att det skulle kännas bra att spy.
Att det skulle va skönt att idiot-träna.
Men det viktigaste, i alla dom här tankarna och känslorna, är att jag VÄGRAR följa dom!

Visst, låt mig få vara lite nere, lite deppig. Men jag tänker fan inte låta det bestämma över mitt liv!
Jag vägrar spy!
Jag vägrar svälta!
Jag vägrar idiot-träna!
Jag vägrar låta mig hindras av livets goda!
Jag vägrar låta ångesten få fäste på det sättet igen!

Eftersom jag vägrar allt detta, känner jag att jag faktiskt har kontrollen.

Jag har kanske nån slags ätstörning, och den får mig att känna en massa.
Men eftersom jag inte följer nåt av det den säger, så har jag övertaget.

För mig är en ätstörning inte bara att svälta eller spy eller hetsäta.
För mig är det just det som det låter som: ÄT STÖRNING.
En störning i förhållandet till mat.
Agerande eller inte... störningen kan te sig synlig, eller känslomässig.
Att ha ÅNGEST över maten eller kroppen (som är ett resultat av maten), är för MIG att vara ätstörd.
Och jag har lärt mig hantera det.

Jag lever vanligt, jag äter vanligt, och i 99% av min tid ägnar jag det inte en tanke.
Men jag känner ändå att jag har spåren av ätstörningen kvar i min hjärna. Och det kanske bara är bra? För då är jag ju medveten om att jag ALDRIG mer tänker följa de tankarna och känslorna igen!

Jag är så frisk från min anorexi/bulimi/ätstörning UNS som jag bara kan bli.
Jag ser mig inte som ätstörd längre. Jag njuter av mat, jag äter tills jag blir mätt, jag kräks definitivt inte, inte heller laxerar.
Ge mig glass, jag äter det utan en tanke, ge mig en god sallad, jag äter det utan en tanke, bjud mig på McDonalds... ja, är jag hungrig så varför inte!
Jag lärde mig lyssna på min kropp, och nu har det blivit världens naturligaste sak!

Men! Det var en otrolig kamp!